Berättelsen om Ingmarsö
För 7 000 år sedan började öarna stiga upp ur havet. På vikingatiden låg havsytan fem meter högre, och det som skulle bli Ingmarsö, Brottö och Finnhamn var på den tiden bara holmar. Karaktäristiskt för Ingmarsö är de många insjöar som för tusen år sedan var sund och vikar. En teori är att det var dessa inmarer som gav namnet Inmars-ön. Ön var bebodd redan på medeltiden. Det äldsta kända dokument som nämner en gård på ”Ingemarsöö” är från 1476. Runt år 1540 fanns fyra gårdar – Norrgård, Södergård, Västergård och Nästegård, och ön hyste cirka 25 personer. När indelningsverket infördes på 1600-talet skulle bönderna på öarna hålla båtsmännen med torp. Ingmarsö fick sin första båtsman 1694. Båtsmanstorpet finns ännu kvar.
De levde på fiske och jordbruk
År 1800 bodde 40 personer på ön, varav de flesta livnärde sig på fiske och jordbruk. Arealen åker begränsades av tillgången på stallgödsel, antalet djur av tillgången på bete och mängden vinterfoder. Djuren betade på utmarken eller på betesholmar i närheten av ön. På 1800-talet växte befolkningen snabbt, och för att föda den odlades en stor del av slåtterängarna upp. I början av 1900-talet infördes växelbruk – odling av säd växlas med slåttervall – och det är så jordbruken på öarna bedrivs än i dag. Skolundervisningen på ön kom igång 1867. Ett tiotal år senare var 133 personer bofasta. Flertalet var småbönder och fiskare. Här fanns också tre skeppare, en timmerman, en snickare, en smed och en lärare. Omdaningen speglar det faktum att Stockholm växte i snabb takt. Skutor från skärgården seglade in med ved, sand, tegel, strömming och annat som staden behövde. 1887 flyttade två kvinnor ut från Stockholm och startade affär. Vid inledningen av 1900-talet började sommargäster att söka sig till öarna, hyrde in sig hos skärgårdsborna eller byggde egna stugor.
Djuren håller markerna öppna
På 1950-talet fanns åtta gårdar, 30 mjölkkor och sju, åtta arbetshästar. I dag lever ett jordbruk kvar, Södergården, som har några nötkreatur i köttproduktion. På ön finns också några islandshästar. Sedan 1950-talet har de mer avlägsna hagarna och ängarna vuxit igen. Ett naturvårdsprojekt finansierat av EU syftar till att bevara det öppna kulturlandskapet och göra betesdjurens betydelse för landskapet tydlig. Som en del i det har gamla betesmarker som vuxit igen vid Stora Kastet och Femsund nyligen restaurerats. Vid tiden före andra världskriget slog sig bönderna på att odla jordgubbar som skeppades in till stan. Den epoken pågick till en bit in på 1960-talet. Vid den tiden hade också fisket minskat i betydelse för skärgårdsbornas inkomster. Ingmarsös sista fiskare plockade undan sina redskap för gott runt millennieskiftet.