Ingmarsö består egentligen av flera öar som har växt ihop i takt med landhöjningen; I väster Brottö och i öster Kålgårdsön. Namnet Ingmarsö härstammar inte från någon Ingmar utan kommer troligtvis från alla de ”inmarer” det vill säga insjöar som finns på ön. Det sägs att det har bott människor på ön sedan vikingatiden men en av de första skriftliga källorna på att det bor folk här är en jordebok från 1539. Det fanns då 4 gårdar på Ingmarsö som skulle betala skatt. Själva Ingmarsö klarade sig undan Rysshärjningarna vilka drabbade många öar i skärgården år 1719. Däremot blev Brottö utsatt och en gård brändes ner. På Brottö fanns det ett tegelbruk i slutet av 1800-talet som skeppade tegel in till byggena i stan. 

​

Kålgårdsön ägs idag till stora delar av Skärgårdsstiftelsen och är ett naturreservat med vandrings- och roddbåtsled över till Finnhamn. 

​

Den bofasta befolkningen på Ingmarsö har pendlat mellan 90-220 personer sedan 1800-talets slut. Runt 1920 började det byggas fritidshus vilket innebar att det också kom en helt ny typ av befolkning till ön; fritidsboende och deltidsboende. Med dem kom också möjligheten att försörja sig på andra typer av näringar än vad som varit möjligt tidigare. Precis nu som då så är skärgårdsfolket mångsysslare; förut var jakt, fiske och jordbruk viktiga näringar medan det idag till stor del handlar om hantverkstjänster, turism och transport.

 

 

Källor: Ingmarsö - Historia och historier från en ö som inte vill dö, Rolf Lengstrand

Ingmarsö – Husen, människorna och deras historia, Siv Franzon